Med tårarna rinnandes från kinderna

Äta bör man – annars dör man. Det lär man sig redan på lekskolan. Husdjuren vet definitivt om det då de äter så fort de kommer åt. Vi vuxna människor äter när lusten faller på och det gjorde den ikväll.

Jag har faktiskt varit en jävligt duktig man idag. Jag kom hem, gick iväg till affären och inhandlade kvällsmat. Sedan dammsög och våttorkade jag golven i hela huset. Varför vet jag inte – jag bara kände för det. Och så hade jag faktiskt lovat Malin att göra det. Precis som att jag lovat henne att sopa bort berget av hästkastanjer som ligger över hela jävla uppfarten.

Nåväl, kvällens order var “tänk storkok, tänk billigt”. Sagt och gjort. Att tänka storkok är lätt, att tänka billigt samtidigt som man handlar på Konsum är otroligt svårt, för att inte säga helt omöjligt. Jag klarade mig i alla fall runt 100-lappen och i slutändan blev det hela sju måltider för min hundralapp och det måste ju vara något slags rekord för mig.

Ni som inte har läst Malins blogg ännu kan inte ha en susning om vad det var jag skulle laga, för er måste jag nästan avslöja att det blev makaroner och köttfärssås. Så här ser det ut innan det har blivit tillagat.

Jag kände mig lite wild and crazy och bestämde mog för att dundra på med två grytor på en gång plus en för pastavattnet. Vadå, kan Gordon Ramsey så kan väl jag? Bevisligen inte. Spisen sattes på och en hyfsat moderat värme valdes för matlagningen. I med smör (eller rättare sagt något mystiskt substitut för smör med cirka 0% fett i) och sedan hacka löken fort som satan och för kung och fosterland. Löken slängdes i och allt var frid och fröjd. Jag kände mig cool och såg hur löken började svettas lite lagom i takt med mig som stod där bakom alla pannor och grytor. Se själva.. och försök att inte tänka på att jag glömt sätta på värmen på plattan uppe till höger?

Dags för köttfärs

Köttfärsen öppnades från sina förpackningar och gjorde sig redo att dyka ner i de varma pannorna. Jag kände mig fortfarande ganska säker på att det här skulle fixa sig. Jag skulle ordna middag och jag skulle göra det samtidigt som jag bevisade min simultankapacitet. Åh vafan hände – jo detta!

Fy fan, nu var goda råd dyra. Då emaljgrytan verkligen inte ville vara med idag slängde jag snabbt som blixten över allt som inte var bränt ner i min gamla trotjänare från Skövde, ICA-kökets stekpanna som heter något som jag inte längre kommer ihåg, och la den andra i blöt så inte Malin skulle börja undra över lukten. Bränd lök och köttfärs luktar verkligen inte gott. Hur mycket man än försöker intala sig det. Nu var jag på rätt spår igen. Trodde jag..

Goda dofter sprider sig

Vid det här laget hoppades jag att maten började lukta relativt gott för jag hörde Malins mage kurra inifrån vardagsrummet där hon satt och speglade sig i de blanka nytvättade golven. Det var dags för det momentet av matlagningen där jag brukar bli lite för ambitiös och för det mesta överdoserar till den milda grad att jag med panik i rösten skriker efter Malin så att hon ska rädda vad som räddas kan av middagen. Kryddningen med andra ord.

Mitt recept för köttfärssås är jävligt hemligt och jag har faktiskt hört från många håll att jag har hittat en perfekt symbios med smaker. Därför tänker jag inte avslöjda exakt vilka kryddor jag använder. En krydda kan jag dock släppa. I slutet av matlagningen bruakr jag slänga i en lite gnutta aromat. Det här vet inte ens Malin men så är det. Aromat.

Aromat har en väldigt speciell förpackning. Rött lock och gul etikett. Sagt och gjort, jag slet upp kryddskåpet och högg tag i aromaten och skvätte i en snutt. Det luktade märkligt. Det smakade ännu märkligare. En teknisk undersökning inleddes och jag fann snabbt svaret på varför. Se själva.


Sett från ovan	Sett från sidan

Sedärja, fiskkrydda.. Mhm, hur fan reder man ut den här situationen? Svaret är att det gör man inte. Man serverar skiten ändå och hoppas på det bästa. Sju gånger.